Min kära cyckel

Att en bild kan framkalla en massa minnen är inte så konstigt , men att en bild kan framkalla olidlig smärta är inte så vanligt kanske .
Hittade nämligen en bild på min första stora hoj från 60 talet och genast gjorde det ont och det kommer alla som gjorde samma sak att känna av .
På den tiden fanns inte nåt som hette lättviktsmateriel utan då var grejerna robusta och av riktig kvalitet , bilplåten t.ex var 1mm tjock och cycklarna var inte sämre dom , det var ingen tunnplåt där utan de var gjorda minst i gjutjärn och höll i evigheter , t.o.m en liten pojkcyckel vägde uppemot 200 kg .
När du väl fått upp momentum på den gick det knappt att få stopp på den .
Det stora nöjet var att trampa på allt vad man orkade och sen göra världens " bre sladd " och med den tyngden var det mycket grus som flyttade på sig , samtidigt tittade man bakåt 80 procent av tiden för att se hur stor repa man gjorde i gruset , det tog inte många dagar innan bakdäcket hade fått en vårta , dvs att innerslangen putade ut ur det utslitna bakdäcket och man fick ta en bit gasbinda och vira runt däcket för att trycka in vårtan , efter att tag var hela däcket inlindat i trasig gasbinda att det såg ut som man hade en halsduk runt däcket .
En dag hittade vi en bred bräda som vi genast skulle göra till en hopp ramp och se vem som kunde flyga längst , nu flög man ju inte så värst snyggt precis utan snarare som en lunnefågel vilken också flyger som en graciös tegelsten .
På den tiden var tanterna alldeles förskräckta för precis allting och deras
favorituttryck var " Herrejessanes "
Då allt var färdigriggat var det premiär hopps tävling , och naturligtvis stod tanterna där och pratade , då jag trampade på för allt vad tygen höll  , for upp på rampen och ner femton cm efter brädkanten , ner på sadeln , upp igen " och det är nu det börjar göra ont " och ner gränsle över stången .
Cyckeln börjar genast wobbla våldsamt , samtidigt som tanterna skrek i falsett ,
Herrejessanes !! hur cycklar du pojk ?
Jag hörde frågan men kunde omöjligt svara på den då jag skrek i högan sky och wobblade vidare .
Ca 25 meter längre fram tog färden slut med att jag borrade ner ansiktet i gruset så det dammade , efter att med stor möda rest mig upp såg jag hur tanterna stod  helt förstelnade och som fågelholkar i ansiktet bara stå där och glo , så som jag såg ut var det inte lätt att se om jag råkat ut för en trafikolycka eller om jag nyss fått stryk av en älg , så jag förstod deras förlamning .